I can fake a smile when i feel horrible.
I can present do be happy.
I can do a lot, But what i cant do is pretend that i dont love you.

Min syster och jag bråkar, mycket.
Varje dag händer något så vi är oense om, något vi inte gillar hos varandra. Varje dag låssas jag att jag inte bryr mig, men det gör jag.

Varje ord, varje stavelste, varje mening går in i mitt hjärta och sårar mig även fast jag låssas att allt är okej.

Min syster har gjort ett par saker mot mig som är det värsta som hänt mig, saker jag trodde att familjer inte gör mot varandra.
Men jag antar att jag hade fel, för här står jag, önskar att allt ska vara okej och att hon ska bli som hon var när hon var liten, innan allt förendrades.

Enligt mig ska familjen hålla ihop, få varandra att klara dom mest tuffaste tiderna. Min familj ser inte äns mina.

Jag är en person som har problem med att prata om problem, problembarn av en annan sort.
Min problem håller jag inne till jag exploderar av gråt. Jag springer oftast till en toa, så sitter jag där och gråter för mig själv och hoppas att ingen ska höra.

Det borde inte vara så va? Att jag är rädd för att berätta för min familj om mina problem. Så jag börjar här, på min blogg. Som handlar om hur mycket livet suger som ändå gör en glad. Som gör en lycklig och rädd. Full av ånger och massa andra känslor.
Så. Jag tror jag gråtit färdigt. Nu kan jag gå ut ur toan och låssas som inget hänt, som om jag är okej.
Fake-smile på huvet ner och dölj dina svullna ögon.
Just like i Said,
LifeSuck