Jag har försökt..
Jag har försökt att fixa allt så att allt ska varar bra. Jag har till o med försökt berätta till min mamma om allt! Men lyssnar hon? Neeeeej självklart inte hon sitter där med sin telefon och svarar inte förns om 5 minuter eller inte alls för att hon glömmer frågan. Tänker hon någonsin på någon annan än sig själv?
Jag hatar att spy när jag är sjuk, inatt så spydde jag och jag ringde min mamma och hon kunde inte komma till mig och hjälpa mig. Kunde hon komma? Självklart inte istället så säger hon: vad ska jag göra där? KANSKE BARA KANSKE TRÖSTA MIG!! Eller göra något som visar lite att du bryr dig!

Som vanligt får jag klara mig själv för ennu en gång så har det vissat sig att ingen bryr sig mycket nog att gå upp till mig och kanske hålla upp håret, det gör min pappa alltid men den jag bor med? Den jag vill ha mig nära som mest? Nej hon bryr sig inte om jag mår bra eller inte.

LifeSuck when you feel like this....

I hela mitt liv har jag kämpat, kämpat för att jag inte ska brista ut i gråt när min mamma är i närheten.
Jag håller allt inne, allt som jag någonsin känt stannar inuti mig och kommer aldrig ut, förns den här bloggen.
Jag skapade den för att andra personen skulle kunna läsa allt jag går igenom att dom kanske är i en liknade situation kan känna igen sig och få kanske några svar.
När alla läser kanske ni tror att jag är en attentionwhore men nej, jag är ute för att jag ska kunna andas ut och släppa allt jag har inuti mig t.ex allt om min syster, även kallad "ängeln alla vill ha"
Och för att vara ärlig, jag är rädd.
Jag är rädd att min blogg ska bli exakt som alla andras, att det står om mina dagar och alla fantastiska saker jag gör men är det verkligen det ni vill läsa?
Jag tycker det är mycket mer intressant att läsa om äkta känslor och saker som är mycket viktigare än "min dag på stan" eller "kvällen med dom bästa asså"....
Jag hoppas på att hitta någon blogg jag också kan läsa som jag kan relatera till, den största trösten man kan ha är att veta att man inte är ensam.
LifeSuck But live it like you will die tomorrow...

Nu när jag är tonåring så börjar alla vuxna som känner mig sen jag var liten snacka om min framtid och om min barndom.
Jag har inte så många minnen från min barndom men varenda gång så får jag reda på något nytt jag gjorde när jag var liten, vissa bra vissa mindre bra.
Dom senaste gångerna när jag snackat om det här så har alla sagt att jag var väldigt arg när jag var liten.
Självklart har jag inget minne av det men dom säg alltid: du var arg och Erika var så snäll. Tror dom att det gör mig gladare? Att få höra att ända sen jag var liten så har alla gillat henne mer än mig?
Om jag var arg så har väll någon/något gjort mig arg, det jag minns var jag glad.
Nu, nu är jag arg sur och bara helt jag vet inte vad. Men det är inte bra.

Så min framtid, jag planerar att bli en framgångsrik kvinna, jag vet jag vet det låter fjantigt.
LifeSuck